Nougat fyller tre år idag! Älsklingsgrisen min.

Ja nu är hon helt okej igen! Ni anar inte hur skönt det är! Hon sitter just nu och äter vitkål till frukost igår ville hon inte ha frukost, den var äcklig. Nu är hon sitt vanliga aktiva uppmärksamma jag igen och verkar inte ha så ont i bakkroppen längre. Smarta C kom med ett förslag om att det kunde vara fogarna som gjorde ont eftersom Zezima troligen inte var helt öppen när ungarna pressades ut. Den teorin tror jag stämmer för det är i den regionen hon ömmade. Själv var jag så vettskrämd för livmoderinflammation så jag "glömde" att tänka på fogarna. Nu har hon helt klart inte lika ont och hon ser absolut inte ut som om hon har feber eller en infektion. Det är så skönt att se henne bättre, det är så jobbigt när man ser ett djur ha ont.

Zezima är mycket piggare nu än i morse. Det syns mest på hennes ögon som såg lite slöa och febriga ut i morse men som ser helt vanliga och pigga ut nu. Så äter hon normalt igen hon älskar Critical care, hon hugger efter skeden och klättrar på mig för att komma åt mer! Bra! Det enda som oroar mig fortfarande är att hon verkar vara öm i bakre delen av kroppen. Jag får inte ta i henne men hon rör sig normalt och ser inte kutryggig ut som tidigare. Är detta normalt eller håller hon på att få livmodersinflamation trots torr och luktfri rumpa?

Zezima är lite burrig, kutryggig och hängig efter gårdagens missfall. Hon äter det gör hon men petar i maten och har ingen hög tuggtakt. Hon äter bladpersilja, paprika, hö, maskrosblad och gräs men ratar vitkål och morot. Jag kokade ihop Critical care åt henne som hon gillade och åt direkt från skeden. Hon åt inte så jättemycket men jag tror att det är väldigt mäkltigt och mättande så det fick vara så. Jag vill helst att hon äter själv så jag försöker igen om ett tag. Så fort man börjar tvångsmata slutar de oftast att äta det själva så det tänker jag undvika så länge jag kan. Det jag är rädd för är att hon kommer att toxa, så idag ska det matas och matas...

Hon känns tom i magen så jag tror hon fått ut allt och hon har heller inga flytningar/blödningar så jag hoppas verkligen hon klarar sig från livmodersinflamation.

Zezima är ett älsklingsdjur så nu är det jobbigt. Hon bara måste klara det här.

Knasig morgon har vi haft här... Jag låg och drog mig mysigt i sängen i morse när sonen kom och lämnade mig två små söta marsvin att gosa med. Merope och hennes dotter Tentacula. De var mysiga och satt och småpratade på min mage efter ett tag tog Merope en promenad. När hon kom tillbaka hälsade hennes "dotter" henne med ett kurr... Jag antar att min kommentar kommer att bli legendarisk : Varför kurrar den lilla honan? Nej Tentacula är ingen hona, det finns en snopp där. Jobbigt och pinsamt! Familjen som skulle ha henne får väl ta min Professor Sinistra istället då, surt men nödvändigt.

Sen dagens katastrof! När jag skulle mata marsvinen frukost sätter Zezima två mycket blodiga framtassar på gallret. Panik! Hon var även blodig på hakan och magen som krymt massor. Fyra döda och alldeles för tidigt födda ungar låg där spridda i spånet. Två av dem saknade rumpor och bakben. Zezima hade försökt städa, äckligt. Två black magpie och två dew white var det de två som hade stjärten kvar var hanar. Så himla sorgligt men Zezima verkar pigg och hungrig. Jag är lite rädd att hon drar med sig syrran Luckybucket i samma dumma aktivitet, de födde ju samma dag senast också. Zezima fick sin förra kull också för tidigt men inte så här mycket för tidigt och det var bara två ungar så det gick ju bra. Det här avgör hennes öde, inga mer kullar på Zezima. Nu hoppas vi bara att hon klarar sig ifrån detta utan livmodersinflamation. Heja Zezima. Ja just det igår kväll när jag höll henne i soffan kände jag inga fosterrörelser så en oro fanns ju där. Troligen var ungarna redan döda. 

I går var det vernissage på The clay & strw project. Jättetrevligt, bra, uppskattat och väldigt god middag efteråt. Här kommer bilder på draken i färdigt tillstånd och en bild på den vackra forsen nedanför backen.        

Men fy så dålig jag är på att uppdatera här då... Faktum är att jag är så trött när jag kommer hem från drakskogen att jag inte orkar skriva. Det enda jag orkat på kvällarna är att titta på TV, pyssla det nödvändigaste med djuren och somna i soffan...

Draken är i alla fall klar nu och jag känner mig nöjd! Mycket jobb och slitigt och tungt för kroppen och besvärligt klur för huvudet men bara så galet roligt! Alltså vad himla kul det var! Jag inser att det är precis sån här konst jag gillar bäst att göra, installationer och utomhus projekt. Detta för att det liksom är så roligt men också för att det är just sån här konst jag gillar bäst själv att titta på. När jag går på en konstutställning vill jag bli berörd och få en upplevelse inte köpa tavlor. Därför tycker jag att det är tråkigt att göra säljbar konst själv. Varje utställning jag medverkar på vill jag ge en upplevelse till publiken och visst kan enstaka små skulpturer ge en upplevelse om de är bra och bra ska de ju vara men en jätte installation i skogen (som är bra) ger en så mycket starkare upplevelse.

Naturligtvis hade kameraskrället laddat ur... Ska ner och täcka av draken snart och fota henne i färdigt tillstånd. Bilder kommer men kanske efter vernissagemiddagen.

Den euforiska fasen är minst sagt över nu pågår den jobbiga fasen. Lite rasade också, ena sidan av bakkroppen bara föll plötsligt. Nåja det gjorde inte så mycket för det blev bättre när det blev uppbyggt igen. Det var jobbigt och svårt igår men det gick ändå ganska bra. Det är trots allt väldigt roligt.

En mormor/farmor kom och tittade med sina barnbarn och frågade ivrigt vad barnen tyckte att skulpturen föreställde. Barnet svarade tegelstenar... Ja det finns lite kvar att göra...

Några bilder från igår. När man ser dem kan det kanske vara lite svårt att tro att det ska vara klart till lördag 17.00 Vi får väl se...     

Igår var dag två. Igår regnade det... massor. På förmiddagen då det bara öste ner stannade jag inne sen åkte jag och började jobba. Trots regn och elände gick det jättebra jag hann långt måndagens förberedelser och inmätningar verkar stämma. Igår var jag i den euforiska fasen, då man bygger upp med en rasande takt och skulpturen börjar ta form. Man ser det man så länge planerat och gillar det man ser. Det är vansinnigt roligt! Hoppas denna fas fortsätter ett tag i dag också annars vet att nästa fas som garanterat kommer inte är så kul... hm. Det är då man ser alla fel och upptäcker problemen som måste lösas. Hoppas mina noggranna förberedelser gör denna fas kort.

När man arbetar med en skulptur där uttrycket är det viktigaste måste man skapa en relation med sin skulptur. Jag måste tänka på min drakhona som en person och jag tror jag lyckats för igår när jag i mörkret skulle hämta en skottkärra som stod i gläntan med draken tyckte jag att det kändes riktigt läskigt att gå in där... där det fanns en drake! Nej jag är inte mörkrädd men jag har intalat mig så hårt medan jag arbetat med draken att hon är farlig, att jag blev rädd för henne! Knasigt men det är nog enda sättet att få henne att se så lömsk ut som jag vill.