Grattis på sexårsdagen älskade underbara Sveakatten!      

De sista två bilderna visar jag för att ni ska förstå lite av hennes tokroliga personlighet... övriga kommentarer onödiga. ;-)

Nu har jag anmält till SM och jubelemsutställningen. 740 kr blev det då allt är dubbelt. Det är det absolut värt det ska bli skitkul! Det brukar gå så sjukt dåligt för mina djur på stora mästerskap jag råkar alltid ut för oväntade små katastrofer som utslagna tänder, glömt att klippa klorna på ena baktassen, static eller domare som inte fattar poängen med magpie. Det kan knappast gå sämre än tidigare men jag har inga jätteförhoppningar trots det ser jag verkligen fram emot spektaklet.

SCh GP Chokladfabrikens Terabyte, nonself black magpie i ras championklass.

Chokladfabrikens Leia, nonself chcolate magpie i ras junior.

GP Botti, nonself orangeagouti/golden, pet.

Chokladfabrikens Indis, nonslef black fox, pet.

Flockdjurs Isidor, nonself black magpie, pet.

Sch Chokladfabrikens Pansy Parkinson, nonself black magpie, pet.

Chokladfabrikens Kida, nonself black magpie, pet.

Lilla Nalle Maja som jag såg fram emot att få spara denna lilla pärla. Så söt och så hyfsat tecknad utställningsbar och allt. Antar att det hade lite betydelse att hon var tidigt född och sådär extra korthårig de första dagarna för då såg färgen riktigt bra ut. Toppfärgen är bra men underfärgen... jösses. Det finns inte mycket annat jag kan säga om den än att det inte går att ha ett marsvin med så dålig underfärg i mitt avelsprojekt. Fy så ledsen jag blir. Hon hade varit rolig att få ställa ut och hennes stam är trevlig. Det tråkigaste är ju att jag nu måste avstå att få behålla en liten söt marsvinshona jag redan fäst mig vid. Jag måste sälja henne för det finns inte plats för djur som inte har någon "funktion" i uppfödningen. Det låter krasst men jag måste hålla igen på antal djur och då blir resultatet att Nalle Maja måste säljas.

Nu har underbara Mårran flyttat. Lycka till Mårran och lycka till Mårrans människor. Det blir bra det här!

Tiden går så fort lille Nicke kurrar som bara den och ska flytta till lekfarbror Calle på måndag. Så skulle jag stolt visa upp syrran Nalle Maja för C som var här och ser plötsligt att hennes underfärg är katastrof. Hur kan den vara så dålig när den var så svart när hon var nyfödd? Känner mig lite lurad nu... Vet inte hur jag ska göra... mer än att det är färdigavlat på Alastor för det är nog hans dumma gener.

Besviken.

När jag sätter ihop ett marsvinskärlekspar har jag alltid som mål att få fram rastypiska ungar som går att ställa ut och i bästa fall bli champion. Jag sätter aldrig ihop ett par om jag inte tror att det i kullen eller på sikt kan komma rasmässigt bra djur ut av det. Jag avlar inga rena petdjur även om många ser så ut, det blir liksom lätt så när man föder upp en knepig tecknad nonselfvariant. Man skulle väl kanske kunna säga att mitt huvudavelsmål är att få fram champions i nonself harlquin och magpie. Ja visst är det ett mål men det är så himla mycket mer som ska stämma.

Ett marsvin är inte i första hand ett utställningsföremål utan en individ med känslor och behov. Alla marsvin är lika viktiga och alla har rätt till lyckliga friska långa liv. Oavsett om de är kullens utställningsstjärna som jag behåller till utställning och avel eller om det är den i kullen som blev en rasmässig katastrof och säljs till kel. Keldjuret blir troligtvis värdens bästa i sin familj och har en viktig roll där. Tanken är att alla jag säljer ska få fantastiska liv och ansvarstagande kärleksfulla ägare. De jag behåller är de som är rasmässigt bäst eller åtmistone de som passar bäst i mitt avelsprogram. De marsvinen kommer troligen att ställas ut och avlas på för det var ju för de ändamålen jag beslutade att de skulle stanna men det är inte de enda uppgifterna de har i sina liv. I första hand ska de vara det marsvin de är, den person de är. Min uppgift är att anmäla och förbereda dem till utställning och fixa så de får till dugliga avkommor... men hur ofta i marsvinens liv är det just det som jag sysslar med? Inte ofta eller hur! Det mesta pysslet runt djuren är ju ren skötsel och umgänge med dem. Min största uppgift som uppfödare är ju samma uppgift som för alla marsvinsägare nämligen att se till att mina marsvin mår bra och är lyckliga. För att orka det (det är mycket jobb) måste jag ju få något tillbaka. Att få utställningsutmärkelser och söta marsvinsbebisar räcker knappast som lön för min min möda. Det är trevligt men den största vinsten är ändå umgänget med djuren. Att mata dem och se deras lycka över gott gräs att få deras uppmärksamhet och få vara en del i deras liv och få leva med dessa underbara varelser är min lön för mödan. De marsvin som stannar här är mina mina djur, min familj och mitt ansvar. De ska ha det bra, vara lyckliga och friska det är mitt huvudmål!

Ett perfekt marsvin är så mycket mer än bara en utställningsvinnare och en champion. Jag vill föda upp perfekta marsvin det är mitt mål! Med det menar jag inte att bara de som går bra på utställningar är perfekta utan olika marsvin är perfekta för olika människor. Ett friskt och lyckligt marsvin är väl allid perfekt. ;-)

Mitt avelsmål är att få fram: Rasmässigt vältecknade och i övrigt standardenliga nonself harlequin och magpie, champions. De ska också vara fina i kroppen, möjliga Guldpetar. De ska vara aktiva, tokroliga, orädda, äventyrliga och smarta. De ska vara gosiga, sociala och orädda tillsamman med människor. De ska vara duktiga flockmedlemmar och fungera väl med andra marsvin. De ska vara friska och långlivade. De ska vara mentalt stabila. De ska vara vackra att se på och de ska vara gosiga att krama.

Skönhet, trevligt temperament och god hälsa är lika viktigt. Inget utesluter det andra. Allt måste finnas där för att ett marsvin i mina ögon ska vara perfekt. :-)

Antar att det är ett misstag att börja skriva blogg nu om ett angeläget ämne. jag ska snart iväg på ett infomöte med jobbet. Det får bli bara en kort kommentar för jag måste få det ur mig.

Koöga ett vackert begrepp. Det betyder i princip att man kan läsa sina kor och i första hand se på dem innan de håller på att bli sjuka att de håller på att bli det innan de visar symptom. Att vara begåvad med koöga är en fantastisk tillgång när man jobbar med djur. Det måste inte vara kor det kan ju vara katter, guppy, marsvin eller vad som helst. Det handlar kanske inte bara om sjukdomar heller utan om att kunna läsa sina djur. Förmågan är nog i första hand medfödd men kan säkert tränas upp. Jag tror mig ha koöga på katter och marsvin åtminstone. Det är den egenskap jag äger som jag är allra stoltast över.

Tyvärr har inte alla djurmänniskor det även om de tror det. Ibland blir det så oerhört fel. Ville bara säga det. När folk som vill vara auktoriteter i marsvinskunnskap tydligt visar sig vara helt odugliga att läsa vanligt hederligt marsvinsbetende vill jag bara lägga mig och gråta. Hur är det möjligt att man kan titta på en film med chirpande vettskrämda marsvin och påstå att de ser lugna ut. Jösses. Jag blir bara ledsen.

Jag funderar på att tälta. Det kan man väl? Jag har ju ett tält. Var inne på på SM annonsen och glodde lite. Det är lite trist att jag inte har några rasdjur att ställa på SM tänkte jag.... men det kanske jag har. Troligen dammar jag av Terabyte och ställer henne i championklass vore kul att visa en magpie där! I junior har jag Leia som i ärlighetens namn väl inte är något vidare men utställningsbar åtminstone. Nallemaja är bättre men hon fyller två månader precis på dagen och jag vet inte om det är så himla bra att ta en så liten plutt till SM... stackars liten tänk om hon blir rädd. Om jag väljer att ta med dessa tre så har jag i allafall några. Det har alltid gått skitdåligt för mig på stora mästerskap så jag förväntar mig inga stordåd i år heller. Pet-djur kan jag få ihop ett gäng det vet jag. 6 eller 7 djur är max fler orkar jag inte förbereda och hålla ordning på eller få med i bilen dit. Troliga petar? Ja Botti, Isidor, Indis, Kida, Pansy och Leia ja inte vet jag, vi får se vilka som är på topp på anmälningsdagen. Det blir dyrt för jag tänker köra dubbelt på rubbet men är det SM och jubileum så är det bara att fira. :-)

Lotta och Lina har flyttat och det känns jättebra de har verkligen fått en matte som ger allt. Hon har pluggat och snickrat. Lina och Lotta är jöttesöta men väldigt energiska och sprattliga. Skämdes nästan lite som jag ibland gör då jag levererar små knasiga ungdjur som inte kan sitta still. Marsvin är verkligen inte som bäst när de är i leveransåldern pälsen ser skabbigt raggig ut, öronen spretar åt alla håll, nosen... ja hela marsvinet är liksom utdragen ja de är som fulast i flyttåldern. Dessutom är det precis i den åldern som de börjar bli ansvariga för sin egen säkerhet och medvetna om alla faror omkring sig så det är också den åldern då de är som lättskrämdast. De har också en enorm energi och upptäckarlusta som kan vara svår att hantera för nya marsvinsägare.

Resultaten av detta är att man alltid säljer rätt fula, lättskrämda och högenergiska marsvin. Inte så lyckat egentligen. Bara veckan innan de är flyttklara är de fortfarande bedårande otroligt söta bebisar. Å andra sidan varar fulåldern inte så länge en månad senare är pälsen blank och slät igen visserligen brukar många (åtminstone nonselfar) vara ormen-långe ett tag till men de brukar ändå snygga på sig rätt snart. Temperamentsmässigt stabiliserar de sig runt halvåret tycker jag, då börjar de flesta kunna sitta still i ett knä och de är inte lika lättskrämda längre. Marsvin är som katter de blir bara bättre och mer personliga med tiden.

Det var ju härligt i stugan men det var sista gången vi åker bara en helg och tar med oss Svea. Hon älskar att vara där ute, hon fångar möss och far omkring men slappnar inte av alls. När hon är ute får vi inte ta i henne hon är så rädd att bli infångad. Vi är ju tvugna att fånga in henne i god tid om vi ska få med henne hem men när man sätter in henne i stugan jamar hon non stopp, sitter vid dörren eller panik gömmer sig. På vägen hem darrade hon hela tiden och hyperventilerade. Hon har blivit mycket värre tråkigt nog. Det är inte värt detta. På sommaren då vi är i stugan tre veckor och har marsvinen med och allt då kan hon ju få följa med men på helg tripperna får hon stanna hemma nu. Sigrid uppför sig väl däremot men får nog också stanna hemma och ta hand om Svea i fortsättningen när vi helgåker tråkigt nog.

Annars har vi mest slöat men även meckat med båtmotorn och sjösatt båten. Vi har tittat på Lost, lagt pussel promenerat, sovit, ätit godis fotat blommor och vårat oss.

Vår brygga är rutten. Det vet vi och det mesta av den ska bytas ut. Tanken var att det skulle göras i vintras men det blev inte av. Den har ju sett rätt skruttig ut några år nu och det blir värre för varje år. Vi har väl anat att den kan braka men det var inget jag anade just igår när jag skulle sätta fast båten i den. Jag skuttade glatt upp och då brakade ena stocken på landgången ut till stenkistan. Det gick så där sakta att jag tänkte att det nog går att stoppa detta men icke, hela vägen ner i sjön åkte jag allt utom huvudet doppade jag. Jag som aldrig badar innan midsommar. Konstigt nog var det inte så oerhört kallt och jag kom ju snabbt upp igen. Jag har faktiskt aldrig ramlat i sjön förut med kläderna på... eller jo några gånger då jag paddlat fors men inte hemma i mina trygga vatten. Intressant upplevelse. Sonen stod på stranden och undrade om jag hade mobilen i fickan, det hade jag inte lyckligtvis. Han sa att det såg kul ut men skrattade inte innan han visste att telefonen var säker.

Människorna och katterna i vår familj ska åka ut till stugan i eftermiddag. En helg i våren med promenader och filmmys, pusselpyssel, eldning i spisen och katterna ska få leva ut sina rovdjursinstinkter. Njuta ska vi!

Oförkyld är jag inte ännu men det tar sig.

Den lilla ungen i Eulalias kull klarade sig inte. Trots stödmatning somnade hon in igår. Så himla trist. Syskonen ser desto piggare ut och växer så det knakar. De heter nu Nicke Nyfiken och Nalle Maja. Honan är inte dum alls ju mer jag ser av henne desto mer championdrömmar får jag. Hon stannar.