Nu har jag snickrat färdigt gubburen. Jag är extra nöjd med avdelargallret som kan sättas in om hanarna som bor i buren slåss, gallret blev himla snyggt och ser riktigt proffsigt ut. Det är lite bitterljuvt att jag får ställa det snygga gallret mot väggen bakom buren det kommer nämligen inte att behövas för det ser riktigt bra ut mellan Alastor och Uffe. Det har hackats en del tänder, kaxats endel och även chirpats men inga slagsmål över huvudtaget. Efter att ha tillbringat kvällen och natten i en hage i hallen är de absolut redo att bli sambos. Fy så underbart!

Nu kommer jag inte undan antar jag. För att få in buren på sin plats måste jag flytta soffan det är bara att inse att dammsugning och moppning av golvet i hörnet där buren ska stå är nödvändigt. Fram till 16.00 idag då jag måste åka till jobbet antar jag att storstädnig av lägenhet står på schemat för det är väl lika bra att ta hela när masn ändå börjar i ett hörn.

Jag gillar inte ord där jag vill skriva tre bokstäver i rad. Gubbbur nej gubbur... känns också knäppt... gubb bur...nåja. Jag vet jag skulle inte ha fler burar för jag vet ju hur det är "har men en låda så fyller man den" och jag vet att jag har den läggningen att jag fyller alla lådor jag har. Problemet är att jag får banne mig inte mina vuxna avelshanar att fungera i par i små komplimentbackar det är självklart egentligen och inget jag borde begära av mina manliga män heller. Jag vill inte att de ska gå ensamna så mycket som de får lov att göra nu och roten till detta är ju faktiskt utrymme. Vuxna hanar som dessutom använts i avel kan inte fungera tillsammans i för små utrymmen det går ju faktiskt inte. Inte nonselfar i alla fall teddy och långhår kanske kan men inte mina tuffa killar med självförtroende så det räcker till en elefant.

Ja jag erkänner jag har för många hanar. Nu har jag vridit och vänt på problemet och funderat mig rynkig det senaste året och den enda lämpliga lösningen är en gubbur. Tantbur har jag ju haft i tre år och det var ett lyft när den kom. Där bor 6 pensionerade avlshonor det är perfekt men hanar kan man inte göra en flock av men ett gubbpar i en speciell bur efter samma princip som tanterna ska det faktiskt bli nu. Hur jag än klurar finns det inga hanar jag just nu kan sälja trots att de med den nya inkommande killen faktiskt är hela 11 stycken. Nio av dem vill jag fortfarande använda i aveln jag känner att jag behöver dem så jag vill och kan inte sälja dem. Två kanske jag känner mig klar med men det är Uffe som är 4,5 år och börjar bli lite gubbkantig över rumpan jag tycker inte att man ska sälja en farbror (vill inte heller lavv himm) den andre som jag inte kommer att avla mer på Alastor och honom har jag alltid varit oresonligt kär i så att sälja honom är uteslutet. Dessa två ska bo i gubburen.

Jag har ju alltid vetat var jag kan klämma in en bur. Lägenheten är helt belamrad och ytor för detta ändamål kryllar det inte av så det är klart jag haft ögonen på utrymmet under blombrädan brevid soffan alltid. Många gånger har jag mätt ytan så jag vet att det går att ställa en bur på 130*70cm där. Om hanarna inte kommer att låta bli att slåss så kommer jag att dela av buren på mitten med en gallervägg så de fär lov att umgås men kan inte skada varandra.

Jag älskar att snickra. så nu bygger jag!

I går besöktes släkten och jag åkte Uppland runt. Bebisbesök, gamling på sjukhusbesök och så toppades det hela med ett trivsamt 60-års kalas. Jag fick träffa mängder av trevliga släktingar.

Två små marsvin är påväg hit. Lyckliga jag! Kan knappt vänta! Först är det lilla Dolores som är född hemma hos E i "Ekskogens" uppfödning. Hon är en black magpie och lilacbärare. Hon är så välkommen. Leveransklar nu i dagarna men hennes uppfödare har själv gått och fått ett litet barn så jag antar att hon är lite upptagen för tilfället så vi får se när det funkar att få hit lillflickan. Den här lilla tjejen var väl tänkbar att flytta hit innan hon ens föddes hon är inte någon överraskning direkt utan självklar som blivande familjemedlem. Den andra lilla rackaren som ska få bo här är en total överraskning! I förrgår föddes en liten lilac magpie hane hos N! Ja jag visste att det var möjligt men hade i princip glömt att hon satt ihop bärare eller tänkte inte på att det skulle kunna bli något kul, jag var helt fixerad på våra kommande kullar. N ropade triumferande ut de föddes hos glada amatörer och onekligen är det lite komiskt när vi planerat så noga och så kommer hon före med ren tur. Jag skrattade glatt men sen slängde jag mig över henne och bad att få köpa den ena ungen. Två lilac syskon blev det och hanen ska få komma till mig! Jag är verkligen rent löjligt lycklig över detta! Han är ett enormt värdefullt inslag i vårt lilac magpieprojekt obesläktad med resten av lilacsläktingarna och med ren lilac till skillnad från en del andra vi använt där det finns lite tveksamheter om grey mm. Nu är jag skitnervös för att han ska dö eller något för jag längtar så efter att han ska komma hit.

Doris har kastat sin nytillverkade kull. Hon var blodig i rumpan och jag skulle tro att hon är omparad nu. Hon är helt opåverkad så jag hoppas att det går bättre nu. De andra fyra dricker mycket vatten och jag tycker nog nästan att man kan börja ana lite mage på Cruella och Eulalia, foxarna syns det inget på ännu men min magkänsla och övriga tecken säger mig att fyra kullar är pågång. Ett par veckor till innan vi får bevis.

Som ni förstår tycker jag inte det är okej att slå ned folk för att de bär slöja och att alla människor ska behandlas lika enligt lagen oavsett religiös eller etniskt ursprung. Jag tycker också att det är självklart att alla människor har rätt att få visa vilka de är och öppet stå för sina åsikter eller visa sin sexuella läggning. Alla människor har rätt att få vara sig själva och alla ska respekteras för det de är.

Sigrid är som hon är. En väldigt speciell katt. Ni ska inte tro att denna fotografering med tillhörande påklädning skedde under tvång, nej tvärt om faktiskt. Sigrid älskar att vara i centrum och när jag plockar fram kameran ser hon att jag ser henne då trivs hon. Hon var riktigt nöjd och poserade villigt. Jag tror det kan bli mer sånt här med henne. :-D

Svea däremot är på den här punkten en mer normal katt. Hon ville inte bära varken slöja eller regnbågsnaglar. Fy så läskigt. Total panik! Hon slipper allt sånt här i framtiden. ;-)  

Ja plötsligt händer det. Det är sant jag HAR städat mina köksskåp. Jag har en längre tid varit plågsamt medveten om att en mindre angenäm lukt har huserat i mitt skafferi. Jag har också varit väldigt väl medveten om att små svarta bibbor har bott där speciellt när man öppnar skåpet nattetid har det rusat baggar och gömt sig. Med facit i hand vill jag inte ens tänka på hur länge sen jag städade där inne men jag kan villigt erkänna att jag har en tråkig tendens att skjuta på saker som känns mycket obehagliga för länge. Det har jag gjort skjutit på städningen alltså. Jag besparar er detaljerna men kan berätta att lukten kom från en bortglömd öppen kattmatspåse längst in och det var också i den som jag tydligen bedrev avel av mjölbaggar. Ja det var väl främst i kattmatspåsen som baggarna bodde men de hade också hittat ett packet sesamfrön och en kexchokladkaka som otroligt nog lyckats blivit bortglömd i vårt hem. Förfärande äckligt var det men nu är det rent och ordning och reda råder. Jag städade även en del andra skåp i köket och nu är det ordning och reda där också!

Jag hade inte ens planerat en skåpstädning idag jag skulle bara dammsuga. För att lugna er så brukar jag städa på andra ställen i lägenheten regelbundet så dammsugningen var bara en standardaktivitet som idag råkade leta sig i skåpen. I dag dammsög jag noga även i soffan. Det behövdes och löande sig väl i form av 17 kronor i mynt, tre fungerade pennor, en god mintkaramell och inte minst mängder av marsvinsbajsar som faktiskt var rätt trevliga att hitta eftersom de lindrade mitt dåliga samvete. Jag tycker nämligen att vi har marsvinen uppe i soffan för lite men så verkar det ju inte vara ju.

All denna städgalenhet trots att jag varit till tandläkaren i dag och då är synd om mig och att jag har punka som måste lagas innan det blir kväll. Snart punka dax då men nu slöar jag en stund efter städrycket.

Rubriken är knäpp jag vet det men inte varför det låter dumt bara. Kanske för att det är så självklart att man alltid bör avla på friska marsvin. Det borde inte finnas mycket mer att skriva är att fastställa att man ska göra just det att avla på friska djur ur friska linjer. Fast det är kanske lite krångligare än så.

Ett problem är ju att man i regel sätter marsvin i avel då de är mycket unga, så unga att de inte hunnit utveckla några sjukdomar över huvudtaget. Ett annat problem är att man inte gör grundliga veterinär besiktningar av avelsmarsvin så vissa sjukdomar som mindre hjärtfel och endel annat upptäcks inte. Uppfödarna får utgå från vad de ser istället. Man får försöka bedöma djuren utifrån hur de växer, ser ut, rör sig och beteer sig tillsammans med de andra marsvinen istället. Antar att åtminstone vana marsvinsägare kan läsa av hälsan hyfsat väl på detta sätt.

Jag tror mina linjer är friska. Jag kan inte säga att de är det till 100% det kan ingen. Mina ungdjur växer bra och fertiliteten är god. Bettfel och tandproblem har jag aldrig haft på ett enda marsvin i hela mitt liv. Vad jag vet finns inte starr eller hjärtfel här heller, inte heller några andra ärftliga allvarliga sjukdomar. Men jag är ändå lite orolig för en del av mina äldre djur har lagt av med diffusa symptom innan de blivit helt lastgamla om det är samma åkomma eller olika vet jag inte och de är heller inte tillräckligt många för att jag ska kunna dra några slutsatser. Jag har haft rasen för kort tid för att kunna utvärdera detta ingen har kunnat hunnit blivit 7+ ännu som jag gärna vill att marsvin ska bli. Mina äldsta marsvin just nu är två 4,5 åringar där båda verkar helt friska men den ena är lite tunn och så har jag två fyraåringar där den ena verkar frisk som en nötkärna men den andra dragits med lite UVI genom åren så hon är inte helt okej.  Jag har haft UVI och urinstensproblem på vissa av mina marsvin visserligen har mina petar varit värst så jag tror inte att det är något i mina magpielinjer även om några pajsare varit drabbade. Jag misstänker att mycket av detta bottnar i att jag tidigare matade med stora mängder bladpersilja, jag har slutat med det och det är mycket bättre nu. Inga av mina unga djur har längre UVI det är några äldre som ätit persilja i sin ungdom som drabbas men inte alla. Jag tror detta i förstahand är foderrelaterat och att jag fått bukt med det. Den andra åkomman jag tampats med är bölder. Det är harmlöst och inte dödligt som kisseriproblemen ovan men hjälp så irriterande dessa ungdomsbölder är. Jag har hört att folk påstår att magpie gärna får dessa ungdomsbölder men jag är tveksam till att det är så. Jag och C har haft problem med bölder och vi är de största magpieuppfödarna i landet, antar att det är därför folk drar dessa slutsatser. Personligen tror jag inte det har med magpie att göra alls utan att vi råkar ha smittan bland våra djur. Det dök nämligen upp hos mig innan jag skaffade några magpies. Bölderna kommer från en bakterie och de djur som haft det är smittbärare. Kanske kan man behandla bort allt detta med antibiotika men eftersom bölderna visat sig vara ofarliga för marsvinen och långt ifrån alla drabbas har jag valt att inte utsätta alla mina djur för medicinering kanske i onödan.

Så när jag tänker hälsa när jag avlar struntar jag i bölderna men fokuserar på UVI. Alla marsvin som visat symptom på UVI plockar jag genast ur aveln för trots att jag tror att fodret har stor betydelse här så vill jag inte avla på djur som har benägenhet för detta elände. Naturligtvis skulle jag heller inte avla på marsvin som växer dåligt eller visar andra tecken på sjukdom i sin ungdom... men ännu har jag inte haft någon sådan.

Jag kan verkligen inte tänka mig att uppfödare medvetet avlar på sjuka djur. Jag förutsätter att ingen gör det för det är så dumt bara.

Ett problem med rasavel på marsvin är att det finns för få djur. Alla raser och färgvarianter är för smala för att det ska bli en riktigt bred avelsbas att stå på. Trist. Det behövs många fler rasuppfödare. SMF har ändå räddat denna situation på bästa sätt. Genom att man får registrera sina marrsvin utifrån fenotyp och inte bara efter genotyp så kan man få in nytt blod och blanda lite. 

Naturligtvis kan man inte skriva om marsvinshälsa utan att nämna satinet. Enligt mig finns inget vackrare än satinmarsvin. Jag hade absolut tänkt föda upp släthåriga satiner i lite olika färger det var min ursprungsidé med mitt marsvinsuppfödande. Så blev det inte eftersom jag precis innan jag skulle börja fick höra om rasens hälsoproblem. Självklart skulle jag aldrig i livet föda upp djur som utvecklar en smärtsam sjukdom. Lite konstigt att inte alla genast kommit till samma slutsats kan man tycka,. Nu har vi Sverige gjort det efter att forskningsrapporter lagts fram och ett par utmärkta motioner i SMF helt satt stopp för satinaveln i SMF. För några år sedan röstades en motion igenom som vingklippte satinaveln och nu i år röstades det igenom ett totalstopp för rasen den försvinner ur standarden och inga satiner kan längre registreras. Äntligen! Det hade kanske kunnat gjorts tidigare men ingen hade orkat skrivit någon vettig motion och det behövbdes för att förslaget skulle röstas igenom. Ja jag vet att det kom in en helknäpp motion som inte kunde röstas igenom eftersom det var så korkat formulerad men den kan man bara bortse från. Fast i princip förvann satinerna när den första motionen röstades igenom och ingen har aktivt fött upp satiner i Sverige i åratal. I många andra länder görs det fortfarande och bara Sverige och Finand har stoppat eländet men efter vad jag förstått börjar medvetenheten om problemet spridas nu.

Satinerna ska förhoppningsvis lära oss en del. Troligen har folk hållit så hårt fast vid satinerna för att de inte sett baksidorna av det. Många uppfödare säljer sina pensionerade avlesdjur och får aldrig se dem åldras. Satinuppfödarna såg nog bara sina vackra fräscha ungdjur innan de blev sjuka och hade därför svårt att se problemet i sin helhet. Avel är en lång process om man byter ras hela tiden och inte sparar några äldre djur får man aldrig någon klar bild av vad man föder upp hälsomässigt. Jag anser att uppfödare ska behålla några (eller alla) äldre djur så de ser hur de utveckals efter treårsålder. Det är inte samma sak att bara hålla kontakt med en del köpare. Jag anser också att det inte är bra för marsvinens hälsa om uppfödare byter ras hela tiden för då är det ingen som stannar upp och ser vad som händer rasen om tio år. Ska man föda upp marsvin ska man vara säker på att det inte är en dagsslända man ska satsa till 100% och utvärdera vad man satt till världen. Marsvin under tre år är sällan sjuka det är sen det kommer och jag anser att vi ska jobba med hälsa och att få fram djur som är friska länge det kan vi inte om vi hattar runt utan det behövs stabil avel och ärlighet och information om linjerna vi har. Vi måste hjälpas åt. Jag tror vi hjälper varandra redan förståss men jag vill betona det viktiga i detta för marsvinens hälsas skull. Kunnskaperna om de olika linjernas hälsa kan man inte få på bara några år.

I går åkte mina "pensionatgrisar" hem igen och förra veckan flyttade Nicke för första gången sen 2007 då jag började föda upp har jag just nu inga extra marsvin. Inga till salu inga som väntar på att flytta och inga inlånade inga utlånade heller. Konstigt men väldigt välordnat och trevligt. Alla är inte avelsdjur men de som inte är det är ändå marsvin som jag valt att behålla.

26 marsvin

10 hanar

16 honor

8 honor i avel eller snart i avel

25 är magpie eller åtminstone kopplade till mitt avelsprojekt

1 ren pet

26 nonselfar

2 black fox

1 orangeagouit/golden

2 black harlequin

3 chocolate magpie

18 black magpie

Just nu sitter jag med Ynk här i soffan och fösöker klura ut om hon är dräktig eller inte. Så här långt har jag ingen aning. Doris var inte dräktig med Uffe för hon brunstade om och sitter nu nyparad med Isidor. Hoppas att det blir något då. Av de andra fyra honorna som sitter med hane sen två veckor tillbaka har jag bara ett fall av dokumenterad parning och det är Homsan och Ali. Antar att de andra tre också är parade men inget kladd har lämnats som bevis och de har inte gjort något när jag varit hemma. Det skulle inte förvåna mig om alla fem kullarna ramlar in samtidigt. trots att det är det är logiskt har jag ändå en en känsla av att det aldrig kommer att födas fler bäbisar här det föds ungar överallt nu och jag är ganska bebissjuk skulle tro att det är besvikelsen över att Ynk och Doris inte sitter här med varsin sprängfylld bebisfull mage som de skulle enligt mina planer. Besviken. Det blir inte alltid som man planerar men det kan bli bra ändå... fast senare i detta fall.

Det verkar som det är ett nytt litet marsvin på ingång ändå! Inte helt otippat en nonself black magpie. Det är en bebishona. Mer om henne senare. :-D

Rasuppfödare avlar efter en i förväg skriven standard detta gäller alla arter. Man avlar alltså inte för att göra sin ras så extrem som möjligt som många tror. Trots det så har aveln enligt många urartat främst hos vissa hund, katt och fiskvarianter. Jag antar att det är för att uppfödarna kan de tycker att det är kul och för att standarden de följer är för löst skriven och ger för stort utrymme för egna tolkningar. Det kommer aldrig att födas upp marsvin med ansikten tillplattade som perserkatter (inte till utställning åtminstone) det står uttryckligen i standaren att de inte ska vara för korta. När det gäller typen på marsvin oavsett ras finns ett ideal de ska ha korta breda huvuden, platta hängande öron och stark kobbig kropp med god resning men det står också att dessa drag inte ska överdrivas har de för kort nos betraktas det som ett fel och de marsvinen får absolut inga utmärkelser. Det här lägger man stor vikt på. Övriga saker man avlar på är ju färg och pälstyper där är det olika för varje ras. Jag kan villigt erkänna att jag är totalt okunnig när det gäller vad som står standarden för långhår och strävhår eftersom de inte intresserat mig men när det gäller korthår läggs mycket krut på färgen och teckningen. Jag väljer nu att inte kommentera vidare något om långhår eller strävhår eftersom jag inte anser mig påläst det finns för många redan som skriker en massa om saker de inte vet något om. Korthår däremot intresserar mig och jag tycker nog att man utan tvekan kan påstå att korthåriga marsvin i fångenskap aldrig på något sätt kan bli handikappade på grund av sin färg och det är ju färgen och teckningen vi korthårsuppfödare jobbar med.

Trots att man har en genomtänkt standard att luta sig mot finns det ändå vissa problem att tampas med och var och en måste ta sitt ansvar för sin avel. Marsvin anses tåliga när det gäller inavel vad det innebär vet jag inte riktigt om det är sant vet jag inte heller. Vad jag vet är att inavel i sig inte ger missbildningar som ofta påstås men om genetiska fel finns i en tajt avelsgrupp kommer de att synas vilket de inte gör om man avlar med en bred avelsbas. Stoppar man in skit kommer skit ut har man en helt frisk stam kommer helt friska djur ut. Därför kan man linjeavla hårt och få bara frisk avkomma visst kan man det men hur vet man att de djur man väljer att arbeta med är helt friska? Har man en väldigt dokumenterad stam kan man nog göra detta men jag tror man ska vara försiktig med sånt personligen skulle jag inte våga och jag tror inte många vill linjeavla det är för svårt.

Det finns dock ett par åkommor som faktiskt ökar med inavel och det är försämrat immunförsvar och reproduktionsproblem. Det finns ganska få rasuppfödare i vårt land och de har inte samma smak så det är inte många som föder upp varje variant. Det är ett problem för det gör automatiskt att det finns för små avelsbaser i princip alla marsvinsraser och varianter det tvingar uppfödarna att avla tajtare än de egentligen vill. Det behövs utan tvekan fler uppfödare, ;-) Vissa varianter drabbas av dessa smala avelsbaser jag tänker främst på self black en fantastiskt vacker variant som är känslig för inblandning av "nytt blod". En self black ska var vädigt väldigt svart pälsen ska var kolsvart ända ned till skinnet det är svårt att få till och blandar man in något annat tappar man genast svärtan. Detta har lett till att de svarta har hållits rena från andra varianter kanske lite för väl och det straffar sig det är stor dödlighet på honorna vid avel. Dessa problem gäller absolut inte alla raser och varianter utan i princip alla är helt okomplicerade trots de smala avelsbaserna men vi uppfödare måste vara vaksamma och hitta felen snabbt vilket är svårt. Samtidigt finns det en väldig fördel med stamtavlorna som förs med rasdjuren man hittar fel där och i regel finns få genetiska sjukdomar bland rasdjur. Bettfel tror jag knappt existerar i någon ras eftersom de lätt kan uteslutas ur aveln däremot dyker det ibland upp på grossistdjur.

Detta är de problem jag kan se med rasavel man ska vara öppen med problemen tycker jag. Man ska vara öppen med fördelarna också och det finns oändligt med fördelar med planerad avel. När man har reg.bevis/stamtavla på djuren kan man hålla koll på släkten i generationer bakåt det är ett fantastiskt verktyg. Genom detta kan man undvika inavel och rensa ut de djur som blivit sjuka. Detta kan jämföras med grossistuppfödarna där de troligen har liten eller ingen koll på sjukdomar eller släktskap.

Frågan om det är okej att avla efter utseende rent moraliskt är ju intressant. Jag säger ja. Jag tycker inte att det är något fel med det så länge man tänker på att föda upp friska djur. Att avla mot en standard är utan tvekan en kreativ verksamhet som kan jämföras med konstnärligt skapande. Det i sig har ett stort värde. Djuren själva skiter ju fullkomligt i hur de ser ut och deras personligheter sitter inte i utseendet så spelar det då någon roll om de är champion eller eller virvelpet? Jag tycker inte det spelar någon roll alla marsvin är lika mycket värda för sina ägare. Så om det finns folk som vill ha marsvin som har ett speciellt utseende så tycker jag att det är självklart att de ska få välja marsvinet efter utseende. Alla marsvin är faktiskt mer eller mindre trevliga och alla är underbara så att välja marsvin efter temperament är det ju ingen mening med. Det är ju utseendet som skjiler sig. Jag har valt i princip alla mina marsvin efter utseende och har blivit nöjd varje gång. Jag vill bara ha korthår i spännande färger och teckningar jag vill inte ha andra marsvin även om det finns fina exemplar av andra raser också. Jag undrar vad är det för fel med att välja djur efter utseende? Ärligt talat tror jag alla gör det även om vissa inte vill erkänna det.

Att ställa ut ocvh tävla i utseende kan tyckas konstigt men bara om man missförstått vad som faktiskt försegår på en utställning. Det handlar inte om tävlandet eller vinnandet av utmärkelser i sig, inte alls faktiskt. Det man gör på en utställning är att få bekräftat att man är på rätt väg med sin avel och sin djurhållning. Går det bra på utställningen blir man glad för att man lyckats med allt slit som det innebär att sköta om sina älskade djur och för att man får veta att man plockat fram rätt djur och tänkt rätt i avelsarbetet. Inte minst träffar man andra uppfödare/utställare att prata marsvin med. Det är ärligt skitkul med utställningar och viktigt för att man ska veta att man gör ett bra jobb.