Jag tyckte ju att han såg bättre ut i morse och han åt glatt sin frukost. Jag tänkte att han nog kissat ut stenen och att det skulle läka... ja och att han skulle få lite mer tid, lite fler morötter och annat gott. Men så började han pipa igen. Då tog jag resolut telefonen och ringde... Nu kom jag precis hem från veterinären utan Fenrir. Det är bara dumt att dra ut på det det hade ju inte blivit bra och han hade verkligen väldigt ont.

Ska jag vara helt ärlig så tyckte jag att han var rätt knäpp. Han var så skvättig och nervös och helt omöljig med andra marsvin. Han bet sönder Urvon och Kingsley och flög på lille Regulus när han var bara sju veckor! Fenrir var ett helkonstigt marsvin men det är klart att han hade sin charm ändå och han var så söt. Mot mig var han ju trevlig och rätt gosig. Han är saknad.   

Förlusten av Trevor och Weasley skär som knivar i mig jag är så himla ledsen. Det är helt overkligt att jag mist dem båda två.

Nu sitter jag här och försöker bestämma mig om jag orkar åka och avliva Fenrir idag. Han har ju varit riktigt pigg och alert hela veckan men igår kväll satt han och skrek när han kissade igen... Nu är det lugnt men det är blod i buren. Nu på morgonen blev han jätteglad över sin morot han älskar morot... nej fy. Igår kväll hade jag ju bestämt mig och nu var han glad igen... Jag måste ta itu med detta det blir inte bra av sig självt...

Jordan ser ju rätt pigg ut och hennes kiss luktar inte förfärligt längre och jag börjar dagdrömma om att det bara var en felmätning och att hon blir helt friskförklarad på återbesöket...

Ironiskt nog, ja mitt i allt elände ser de båda högdräktiga honorna helt strålande ut. De verkar må prima och Hepzibah ser ut som hon kan föda vilket ögonblick som helst... ja det är jättedax där. Ogg är lika tjock men inte lika öppen och redo men det är snart dax där med. Uffe är en riktig gentleman som inte kladdar ner sina tjejer, det är ju snällt mot dem men besvärligt för mig som inte får några parningsdatum att gå gå på.