Jag gråter.

Det skär i mig. Jag sörjer.

Safari och Quidditch finns inte mer.

Om man åker till veterinären för att avliva djur när man är helt klar över beslutet man har helt bestämt sig man vet att det är syftet med vet,besöket är det okej. Jag kan ta det jag har gråtit färdigt det är inte lätt men ändå inte svårt att få det gjort. I går var jag inte klar med beslutet. Jag hade fortfarande hopp även om jag någonstans ändå visste hur det skulle gå. Jag brukar inte stå hos veterinären och gråta och hulka jag brukar inte fortsätta att gråta dagen efter heller som jag gör nu. 

Jag är så bottenlöst ledsen och sörjer mina små.

Jag saknar er så oerhört mycket Älskade Safari och Älskade Quidditch.

Det var egentligen inte mycket att tjafsa om de behövde dö. Quidditch hade verkligen något som växte i magen något som tryckte på hennes lungor och som gjorde henne så trött. Safari hade haft fen urinvägsinfektioner på ett år och kissae nu blod, det skulle inte kunna bara bli bra igen sådar. Jag hade inget val inte med någon av dem. Beslutet att låta dem somna var rätt beslut men ändå så oerhört smärtsamt.

Safari det vackraste marsvin jag någonsin sett.       

Quidditch hon som skulle säljas men var så trevlig och mysig att hon blev kvar.