Idag åkte jag buss i mer än en timme för att hälsa på och tvätta fönstren åt min farmor som är 87 år. Alla släktingar har sin uppgift har hon bestämt, jag är fönstertvättaren. När jag kom tyckte hon att det var aldeles för kallt och blåsigt att tvätta fönster så det fick jag inte, då skulle jag ju bli förkyld och börja hosta det får jag inte. Nej hon var bara social och ville gå på promenad. Hon är härlig min farmor. Trots sin ålder och rolator knatar hon på i en ryslig fart och vi gick ganska långt. Hon var på ett strålande humör vilket var trevligt, hon är rolig och har en massa humor så vi skrattade mest hela tiden.

Sen kom min mamma och farmor bjöd oss båda på restaurang, det var jättegott. Sen var farmor trött tror jag och jag med. Det som gör oss så trötta är att hon inte hör något. Jag får skrika som en galning och hon får kämpa som en annan galning för att höra vad jag skriker, slitsamt. Det är ju inte synd om mig men stackars farmor. Hennes andra problem är att hon har både grön och grå starr och ser allt sämre. Vad isolerad hon blir! Hon är ju ganska pigg i kroppen och helt klar i huvudet men alla sinnen för komuniktion och förnöjelse är avstängda. Hon får tråkigt och känner sig ensam. Det är inte lätt att bli gammal. Jag ska iallafall hälsa på henne snart igen, för jag tycker väldigt mycket om min farmor.