Nougat har lämnat ett stort hål efter sig. Jag har ont i huvet av allt gråtnde och jag är minst sagt stingslig.  Jag hade en vecka på mig att lära mig acceptera att jag skulle mista honom för mig var det väl bra men för honom hade det varit bättre om jag hade gett upp tidigare och inte hållit honom levande med stödmatning i flera dagar efter att han slutat äta bara för att jag inte kunde... Kärlek är inte alltid en bra sak...

Jag jobbade några timmar i går kväll och det var både bra och dåligt. Att plocka restpallar är väl den bästa terapi jag kan tänka mig men att sitta i kassan en sorgens dag är en mindre katastrof. Jag hade liksom ingen buffert när ett pris inte var inlagt började jag nästan gråta av hopplöshet över att allt var så jävligt och när en kund kom med en massa krångliga kuponger kände jag att det var över min förmåga så jag rymde fältet. Nej då jag lämnade inte kassan och sprang men nästan jag hade löst en rast och den nyrastade kom precis tillbaka så jag lät honom ta över så jag kunde snubbla in i burkummet och gråta en skvätt.

Mina jobbarkompisar är bra folk och de tröstade mig. De som tröstade mig mest var de som själva inte har djur och egentligen inte förstod vad jag gick igenom de gav mig en viktig insikt som verkligen får mig att kunna gå vidare. De sa denna klyschiga kommentar som man alltid får höra när djur dör "-Det är därför man inte ska ha djur det är så jobbigt när de dör". I går förstod jag att det är precis tvärt om. Att man känner sorg när ett djur dör bevisar att man älskat sitt djur och att man har förmågan att älska sina djur. Det gör en till en bra matte/husse tycker jag. Ju mer man saknar det djur man mist desto mer antar jag att det djuret gett en glädje när det levde. Jag fick leva med Nougat i drygt 4,5 år och han dog bara en av de dagarna de andra har han gett mig glädje den glädjen är värd sorgen många gånger om.

Jag orkar inte ge ett detaljerat porträtt av Nougat. Det är för svårt och jag är fortfarande för ledsen men jag lägger in några bilder. Det enda jag vill säga är att han är det marsvin som hittills betytt mest för mig i mitt liv. Han var som ingen annan så speciell och så intresserad av att umgås med sin matte. Han var så mycket av allt. Han var också min första magpie och något av stamfader för hela min uppfödning. Tack Nougat för att jag fick ha dig hos mig och tack Nougat för alla fina avkommor du lämnat åt mig att förvalta. Tack älskade Nougat.

Om en timme har jag veterinärtid. Det gick inte. Nougat måste få dö nu. Hatar det här tårarna forsar.... Älsklingsgubben varför kunde du inte stanna längre?

Fyra stora ungar gömde sig i Safaris ganska nätta kula! De upphör inte att förvåna dessa roliga djur. Jag hade gissat på två möjligen tre. I morse satt de där torra och fina. Allt ser jättebra ut med både mor och barn. En riktig praktkull!

Hona, nonself black magpie 91g. Ganska okej tecknad.

Hona. kullens self de white 89g.

hane, nonself black magpie 83g. Nästan helsvart.

Hane, nonself black magpie 75g. Kullens babe söt som socker men inte så bra tecknad.

Hoppas jag får in bilder på båda kullarnasenare nu ska jag åka och jobba.

Jag har fotat kullen men kan inte lägga upp bilder på sidan. Tokigt hoppas det funkar snart igen för de är söta!

I natt vaknade jag av att Zabini födde barn. Jag är så inriktad på att uppfatta tecken på förlossningar när det är dax att jag vaknar om honorna ger ljud ifrån sig det är inte första gången. Hon fick fyra stora ungar i snabb takt sen började hon äta moderkakor så jag gick och lade mig. Jag trodde verklgen att moderkakorna alltid kommer sist men kanske inte eller så missade jag helt enkelt att se en av ungarna födas för i morse var det fem bäbisar! Alla mår bra och de är riktigt stora och ståtliga. Magen var ju extremt stor den största jag sett helt klart. Det var inte extremt många ungar bara rejält många men de är stora det känns jätteskönt. Fyra honor och en hane det ni! Två av dem är riktigt bra rasmässigt också så nu drabbades jag av ett lyxproblem vem ska jag välja? Det enda som är tråkigt är att tre av harlequinungarna har vitt i teckningen inte så bra kanske.

Hane, nonself black harlequin 87g med vitt på några tassar. Kullens enda kille.

Hona, nonself black harlequin 80g. Jättefin! Utställningsbar tecknig. Keeper?

Hona, nonself black magpie 73g. Kullens enda magpie och rutig som tusan! Keeper?

Hona, nonself black harlequin med rätt mycket vitt i teckningen 72g. Ingen dålig vikt med tanke på att hon är minst av fem!

Hona, nonself black harlequin med lite vitt på några tassar 87g. Bonusungen som jag missade i natt. Hennes ansiktsteckning är nästan kusligt lik morbror Bills.

Livet känns lite bättre nu när ungarna är ute välbehållna och Zabini mår bra. Dessutom läcker inte mitt akvarium, det var pumpen som var felriktad och pustade upp vatten på bakgrunden som sipprade ut på utsidan. Safari har inte fått sina små än men hon ser väldigt pigg och hungrig ut så jag hoppas det kommer att gå lika bra som jag tror. Allt detta känns bra men det värsta eländet återstår. Nougat mår inte bra och nu har han knappt ätit själv på en vecka det börjar ta på honom jag tror inte detta kommer att gå bra...

Bilder på bäbisarna kommer när jag fotat och jag hoppas att det går att lägga in bilder på sidan nu det  gick inte i går.

 Med den gamle mannen är det väl sådär skulle jag vilja säga. Han äter inget eller bara minimalt själv. Jag håller honom vid liv med CC  som han iof. tuggar i sig med ganska belåten min. En liten tugga banan.  lite hö och gräs har jag sett honom äta på egen hand bara. Han har kvar sitt inlärda tiggbetende och står ivrigt mot burkanten vid matning men inser så fort han får maten framför sig att det inte är vad han vill ha. Så han plockar med det liteoch tar max en tugga sen står han där och tigger igen. Hjärtskärande. Han är väldigt smal nu bara på några dagar. Vet inte hur detta kommer att sluta men vill inte ge upp riktigt än.

I måndags stoppade jag en tjuv på mitt jobb! Kändes bra.

Har köpt en massa nya jätteroliga fiskar men inser att ett av mina akvarium står och smygläcker. Man får aldri g vara riktigt glad inte.

Zabini är verkligen extremt tjock. Jag har aldrig sett en större dräktighetsmage på ett marsvin! Både hon och Safari kan få sina kullar när som helst.

Snart ska jag på föräldramöte.

Fast som ett lock över allt just nu ligger oron över min älskade farbror Nougat...

Nä Nougat mår inget vidare. Det går lite upp och ner han äter lite om han får ny mat och står ibland mot burkanten och söker kontakt som han brukar men mest sitter han och burrar. Jag stödmatar med CC och hoppas det vänder. Jag inser att det här inte är bra ganska gammalt marsvin med diffusa symptom är enligt mina erfarenheter inget som brukar sluta som man önskar...

Jag undrar om han slitit ut sig i förtid med sin extrema energi? Han har utan tvekan lagt fler kilometer bakom tassarna än något annat marsvin jag känt. Ett enormt energiknippe har han varit har aldrig kunnat sitta stilla fullt ös alltid. Förutom att han varit mycket lös och vandrat runt eller rättare sagt rusat runt kors och tvärs här inne har han parat många honor också och på sista tiden har han fått stryk av några ynge och vigare unghanar som jag försökt sätta ihop honom med. Han har levt i 180 jag hoppas han har varit väldigt lycklig... jag vet att han varit väldigt lycklig och han har absolut gjort mig väldigt lycklig.

Vill inte ge upp än matar på och väntar på ett mirakel.

Ja då har de sista två för denna helg flyttat. Hej då Arwen och Blomma lycka till i nya hemmet! Helt galet sju stycken har flyttat på tre dagar men det känns bra. Jag är nöjd med nya hemmen. Så lycka till alla marsvinen och de nya ägarna.

Här sitter jag kvar och oroar mig för Nougat. Han mår inte bra alls. Han har varit lite knasig i magen ett tag för en vecka sen var det löst det såg jag men sen såg det bra ut igen. Jag trodde han fått för mycket utegrönt för snabbt men nu vet jag inte... det kan vara något värre. Nu mår han riktigt dåligt och vill inte äta själv. Jag matar med CC han tuggar men protesterar. Han ser trött ut på ögonen och är inte sig själv alls. Varför har jag inte sett det komma? Han har tappat i vikt och massa så naturligtvis har det hållt på ett tag. Han har lurat mig lite för han springer som vanligt när man släpper honom på golvet och han tar emot maten men lägger den väl bara ifrån sig. Fast kanske har jag sett men förnkat det... jag vet inte för vist har jag sett att maten inte försvunnit som den ska i den buren... Fy vad jobbigt det blev. Han är mitt älsklingsmarsvin så är det bara. Lilla gubben lilla farbrorn.