Det är helt vansinnigt att göra klart skulpturerna som ska lämnas in på en jurybedömd utställning sista dagen. Om jag tog lätt på det och det bara var en liten kul grej skulle det väl vara okej men så är det inte, det är blodigt allvar! Blir jag refuserad så dör jag säkert! Jag vill inte ens tänka på det. Om jag däremot kommer med är det en mäktig kick i stil med att få en frisk och söt marsvinkull. Det är därför jag utsätter mig för detta, kicken.

Det är inte lätt att komma med, det brukar vara ca 300 personer som lämnar in verk på salongen och ca. 25 blir antagna. Faktum är att jag kommit med de tre tidigare gångerna jag sökt. Men det ger mig bara mer prestationsångest. Jag har blivit refuserad på Liljevalchs vårsalong när jag försökte det. Men det kunde jag ta för det är så sjukt mycket folk som vill vara med där. Däremot blev jag refuserad på en lten sketen salong på en liten larvig konsthall för en massa år sedan och det går jag fortfarande runt och är sur för.

Det går iallafall bra och jag känner mig nöjd med det jag ser. Tiden räcker för att bli klar. Men jag har ingen distans till det jag gjort. Vet faktiskt inte om det är ren skit eller genialiskt eller mittimellan. Det är, vill jag lova spännande att lämna in sådant till en jury. Tänk lite på dem som söker in till Idol, jag har nu ingen aning om jag är en som sjunger falskt som alla skrattar åt eller om jag kommer att stå i globen!

Lite måste jag ju skriva om marsvins ungarna. De har vänt upp sina viktkurvor och de mår bra. De är så söta att... ja, det finns inte ord. Sonen tjatar och vill ha helsvarte Hagrid kvar, icke. Han är till salu liksom brorsan Harry och syrran Hinkypunk. Hepziba stannar för hon är både det sötaste jag sett och användbar i aveln. Man kan inte spara ett marsvin bara för att han ser så ovanligt gullig ut när han vill gå på ett halt golv när han är två dagar gammal, det har jag försökt berätta för min son.