Julafton är det idag och det känns... jag är proppmätt, mår nästan illa. Så ska det ju vara. Min son försöker lära sin mormor att köra bil på playstaton, hon har svårt att förstå att det är på låtsas och blir himla förskräkt varje gång hon krockar och tantskriker högt. Snart är det Karl-Bertil sen julklappar. Allt på rutin och efter schema, varje år samma fast med olika människor och på olika platser. Det är ju en trygghet och det är trevligt och lungt.

Kalle Anka ger mig varje år en märklig känsla. Man gör det varje år, det är lika varje år. Jag minns alla jular jag någonsin levat, en märklig känsla som sagt. Jag kan minnas alla stämningar från förr, trevliga år och jobbiga år. Hela mitt liv vimsar förbi, skrämmande och härligt på samma gång. Jag får också för mig att alla i hela sverige tittar på Kalle det känns som jag får kontakt med alla jag känner som jag nästan kan nå dem. Det är viktigt att titta även om det jag ser inte är särskillt spännande.

I morse när jag vaknade hade min fisk dött. Jag har ju fyra akvarium och har ingen aning om hur många fiskar jag har men detta var the Fisk. Jag skaffade mitt stora akvarium för sju år sedan en månad senare köpte jag ett par Mosaik Gurami. Honan är utbytt men hanen var nu minst åtta år gammal. Det är ju vad de kan bli, han var uråldrig. Sista året har han sett rätt skabbig ut, sista månaden krympte han till en sorglig trasa men han åt och såg inte ut att ha ont någonstans. Om man någon gång kan säga att någon dött av ålder så kan man det nu, det är ju sorgligt men faktiskt okej. Nu är jag lika partisk som alltid när jag berättar om mina djur men jag tyckte att han i sin krafts dagar var den vackraste fisk jag någonsin sett. Stor var han med skimmrande kropp, långa eleganta fenor och fantastiskt starkt orange röd buk. Vila i frid stora Gurami hanen.