Nu har de fyllt ett dygn! Stora va? Vilka sötnosar de är, jag som skulle jobba så hårt i ateljen har bara lust och sitta där framför buren och glo. Planen är att sätta tillbaka dem i stora buren i dag. Hepziba och ungarna har knutit an till varandra så kidnappningshotet är nog inte lika stort längre.

De ser pigga och glada ut men det är väldigt mycket så att det är två stora framfusiga ungar som snor åt sig tuttarna hela tiden och två små myror som får stå tillbaka. Jag vet inte om det är nödvändigt men jag är så rädd att mista småisarna Lily och Lupin att jag börjat mata dem med fortimel. Jag skäms även lite över min fixering vid Lily, jag står inte ut med tanken på att mista henne. Jag vet ju inte hur hennes teckning kommer att utvecklas proportionerna på kroppen ändras ju när de växer och fler vita strån brukar dyka upp. Men faktum är att ju mer jag tittar på henne desto mer slås jag av hur perfekt hon ser ut att vara tecknad, hon är riktigt lovande! Riktigt lovande men också riktigt liten...

Då kommer jag till nästa moraliska fundering. Jag hade bestämt mig för att hälsa är det viktigaste att tänka på när man föder upp djur. Lily är minst i kullen troligen är hon inte det för att det är något fel på henne men syskonen borde ju vara starkare och mer lämpade för avel... Ändå är det henne jag vill spara till avel blir det ju då även om siktet nu främst är inställt på utställning... Jag ser ju på bloggar och hemsidor att andra uppfödare gör som jag, sparar den unge som bäst passar rasstandarden och inte de största och starkaste. Frågan är då; föder vi upp de sundaste tänkbara djuren? Jag antar att jag inte är ensam om dessa funderingar heller inte ensam om att med en aning dåligt samvete spara kullens lilla knatte som jag tror kan plocka poängen på utställningarna...

 

Karin F

23 augusti 2009 14:34

Jag sparar de som bäst motsvarar rasstandarden. Men. Jag stödmatar inte. Inte numera. Jag har gjort det förr, men det har faktiskt aldrig varit lyckat. Inte ens de som faktiskt överlevt stödmatningen (inte fått lunginflammation t.ex., det är jättestor risk för lunginflammation vid stödmatning!) har i längden haft någon bra hälsa utan dött vid relativt ung ålder. Tyvärr. Men pyttisar som överlevt av sig själva har lika god hälsa som sina mer storvuxna syskon.

http://myosotis.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Om någon undrade hur det gick med kattungarna Tommy och Annika så gick det bra. Annika heter numera Selma och bor på landet med en husse och en matte som älskar henne och dyrkar henne som en katt förtjänar. Tommy... ja hoppsan det blev lite kärlek. H...

I torsdags morse födde Eulalia sina ungar. På morgonen hittade jag två stora präktiga chocolate magpieflickor en pyttig chocolate magpieflicka och en liten svag och ämlig de white pojke. Glad över de båda större flickorna och orolig över de båda mind...

I morse hade Tuvstarr fått sin kull. Tre stora bjässar till söner. En av dem ser ut att vara lilac magpie. Liten risk att han är magpie fox som mamma vi får se. De är underbara! Pigga stora rörliga och söta som socker.             ...

Det var ett halvår sen jag skrev här. Har ingen aning om varför det blivit så faktiskt. har inte saknat att skriva här tills nyligen. Mycket har hänt och jag antar att jag inte riktigt haft tiden.    Liten kort resumé. det kommer mera. * Tre ka...

Ibland händer saker man inte riktigt räknat med. Kortfattat en livräddningsaktion som utvecklades till kärlek. Tommy och Annika kom till mig för några veckor sedan. Annika har hittat ett nytt fantastiskt hem. Jag tycker två katter är lagom många men ...