När jag tittade till den stackars fågeln i min skrubb i morse satt hon lutad mot kanten på buren. Konstig ställning att vara död i tänkte jag. Men hon reagerade inte när jag puttade på henne hon verkade vara död, jag såg ingen andning. Bra tänkte jag, skönt det var precis vad hon behövde. Lättad stängde jag dörren och åkte till jobbet.

Men när jag kom hem, levde hon! Jag hade sett fel. Jag hade hoppats att hon hade fått dö, eftersom det ju inte fanns något hopp och att hon förmodligen led. Sonen och hans mormor hade givit henne nytt vatten och mer äpplen. Och min smarta mamma frågade om hon ätit av det. Döende djur äter inte det trodde jag att hon viste. Fy vilket dåligt samvete jag har för att den här stackars fågeln som fått sitta och lida ett dygn i min skrubb. Vad arg jag är på grannen som lämpade detta problem på mig. Nu är fågeln äntligen död, jag är säker den här gången. Vila i frid lilla koltrast flicka hoppas att ditt liv innehållit en massa fina dagar också.