Nej, nu ger jag upp fogskummet, det blir inte bra. Man kan inte styra skummet därför funkar det inte. Det blir väl att gjuta betong igen då. Det har ju varit kul att prova och arbetet med det har gett mig lite form ideer, så det är väl okej.

När man målar på en platt yta kan slumpen tillföra en hel del. Men när det gäller skulptur måste formen funka. Det finns inga genvägar. Med formen kan man aldrig fuska och chansa. Form är så komplext att man kan inte ha så mycket tur att det blir bra om man låter slumpen styra. Behöver jag tala om att det är en del av tjusningen med skulptur.

I dag har jag lärt mig något jag aldrig vågat prova förut. Inspirerad av veterinärens klämmande på Alecto igår och att jag läste i en blogg i morse om en född och lyckad marsvinskull bestämde jag mig för att känna efter ordentligt på Elie om jag kunde känna några foster.

Ginny fick följa med som referens, hon är rätt lika Elie i ålder och hull hon har också fått en kull på fyra ungar tidigare. Dessutom vet jag att Ginny inte är dräktig. Det var inte svårt alls faktiskt, det var en tydlig skillnad. På Ginny kunde man liksom sticka in fingrarna i mjuka magen. Elies mage var liksom kompakt. Det fanns definitivt ett innehåll där som saknades i Ginnys härliga degklumpsmage. Räkna fostren som vissa kan vågade jag inte försöka, är så rädd att skada de ovärderliga små klumparna.

Den här kunskapen är verkligen värdefull. Elie har precis gått halva tiden nu. Förut har alltid mitten av dräktigheterna kännts så osäker, jag brukar alltid tvivla på om det verkligen finns ungar i magen. Man vet ju att honan blivit parad, man ser parningen eller kladdet. Sen är det ju många veckor tills hon börjar tjockna och ungarna börjar sparkas. Den här mellan tiden har varit så låååååååång och så outhärdlig. Men nu när jag kan känna foster vet jag att jag väntar på något.

Jag längtar så myket efter en kull bäbisar igen. Det föds marsvinskullar runt mig överallt tycker jag, jag blir lite avundsjuk. Det är ju så oerhört fantastiskt med marsvinsbäbisar! Synd att Alecto verkar vara tom. Men det viktigaste nu med henne är ju att få bort knölen på yggen och att hon klrarar sig bra. Hoppas allt går väl med henne. men jag hoppas fortfarande att hon ska kunna bli mamma så småningom.

Nej, det kanske inte blir så fantastiskt men ner i ateljeen ska jag iallafall. Måste få till något till vintersalongen, det måste ju vara bra annars kommer jag inte med. Det jag jobbar med (läs borde jobba med) tror jag kan bli bra men jag har inte fått till det än. Sen måste jag göra  en liten beställningsskulptur till Islandshästfolket, på sto/föl tema. Det är inte lika svårt men måste ju också bli bra.

Sonens kompis M kom förbi nu på morgonen. Det känns skönt att han får sällskap till skolan efter gårdagens bråk. Han verkar vara vid gott mod nu.

Svea verkar riktigt pigg. Hon var jättegosig i morse. Att gå till veterinären är dyrt men det känns bättre efteråt. Ska se till att få iväg Sveas kvitto och ett brev till försäkringsbolaget i dag, så det inte blir riktigt lika dyrt.

Nej, nu har jag ätit upp min frukost. Nu ska jag mata marsvinen, kaninen, fiskarna och in i duschen och ner i ateljeen.

Storbråket på sonens skola och det tillfälliga försvinnandet av en kille i Hs klass orskade en storm av telefonsamtal i går kväll. Det som hände var också mycket märkligt och skrämmande. Det var alltså några killar i sexan, tolvåringar som gav sig på några småisar i sexårs! Varför? Vilka konstiga barn som vill slå på små barn. Min son, eller vi kan kalla honom hjälten gick i mellan. Han fick rejält med stryk, fläskläpp och slag i magen och på ryggen. Hans kompisar gick in och skyddade sin hjälte och det blev ett rejält gängslagsmål mellan de killarna i sexan och Hs kompisar i femman.

Men det konstigaste av allt, var att allt detta skedde mitt på skolgården, men inga vuxna märker någonting! De ska ju ha rastvakter, hade de gått in och fikat? Var fanns de?

Jag vill att mitt barn ska känna sig trygg i skolan. Men igår när A en av Hs kompisar inte kom hem som han borde, blev H utom sig av oro. Han trodde att L-den elake och brutale hade fått tag i honom och som han sa "gjort något". Det känns minst sagt olustigt. Även om jag fick ett brev från läraren där han lovade att ta tag i saken, känns det otryggt.

Svea är fortfarande lite groggy efter sövningen och har kännts kall. Vi har mickrat en handduk i omgångar och lagt om henne. Jag mickrade för länge en gång, så nu luktar det brand rök här... Hon har ätit och bara kräkts lite. Nu sover hon i min loftsäng brevid Sigrid och verkar ha fått upp kroppsvärmen. Nu ska jag snart klättra upp dit och sova med katterna. God natt.