Nej det gick inte. Hon är död. Nu kanske jag orkar skriva det... har försökt flera gånger men misslyckats. Jag vet ju att detta kan hända och att man som marsvinsuppfödare måste räkna med att det kommer att hända då och då. När jag för drygt tio år sedan förra gången fick för mig att börja föda upp marsvin slutade äventyret med att jag miste Majken i toxicos. Då var jag oförberedd och chockad nu var jag förberedd men lika chockad. Jag viste att det kulle hända igen men någon gång i framtiden med någon ansiktslös hona jag ännu inte lärt känna inte Galatea som jag såg födas och har älskat sen det ögonblicket, inte söta, snälla goa Galatea. Vad vi saknar henne!

Det är lätt att anklaga sig själv. Varför bestämde jag att hon skulle paras? Var hon inte lite knubbig? Borde jag inte ha ransonerat maten bättre? Varför satte jag in bråkiga Zezima till henne? Varför flyttade jag inte henne till stora buren och satte ihop henne med måflickorna för länge, länge sen? Skulle jag ha sjukskrivit mig för att ha kunnat vara hemma och tvångsmata Galatea hela senaste veckan? Borde jag ha gått till veterinären? Jag ältar och ältar...

Jag känner mig misslyckad som uppfödare som råkade ut för toxicos och inte lyckades vända det. Samtidigt vet jag att alla verkar drabbas då och då utan att de i mina ögon är misslyckade uppfödare. Jag vet också att jag gjorde det bästa jag kunde av situationen och att jag upptäckte problemet väldigt tidigt innan det ens var tydligt och ändå kunde jag inte vända sjukdomen. Det värsta med allt är ändå att mist ett fantastiskt och älskat djur som borde ha fått leva många år till och det är så tråkigt att vi aldrig fick träffa de två små ungarna som aldrig kom ut ur magen. 

Vi har iallafall sparat både Jordan och James efter henne. Tur!

På bilden är Galatea bara ca. fyra månader gammal önskar att det skulle kunna ha funnits bilder på henne som fyraåring i framtiden...