Nej det gick inte. Hon är död. Nu kanske jag orkar skriva det... har försökt flera gånger men misslyckats. Jag vet ju att detta kan hända och att man som marsvinsuppfödare måste räkna med att det kommer att hända då och då. När jag för drygt tio år sedan förra gången fick för mig att börja föda upp marsvin slutade äventyret med att jag miste Majken i toxicos. Då var jag oförberedd och chockad nu var jag förberedd men lika chockad. Jag viste att det kulle hända igen men någon gång i framtiden med någon ansiktslös hona jag ännu inte lärt känna inte Galatea som jag såg födas och har älskat sen det ögonblicket, inte söta, snälla goa Galatea. Vad vi saknar henne!

Det är lätt att anklaga sig själv. Varför bestämde jag att hon skulle paras? Var hon inte lite knubbig? Borde jag inte ha ransonerat maten bättre? Varför satte jag in bråkiga Zezima till henne? Varför flyttade jag inte henne till stora buren och satte ihop henne med måflickorna för länge, länge sen? Skulle jag ha sjukskrivit mig för att ha kunnat vara hemma och tvångsmata Galatea hela senaste veckan? Borde jag ha gått till veterinären? Jag ältar och ältar...

Jag känner mig misslyckad som uppfödare som råkade ut för toxicos och inte lyckades vända det. Samtidigt vet jag att alla verkar drabbas då och då utan att de i mina ögon är misslyckade uppfödare. Jag vet också att jag gjorde det bästa jag kunde av situationen och att jag upptäckte problemet väldigt tidigt innan det ens var tydligt och ändå kunde jag inte vända sjukdomen. Det värsta med allt är ändå att mist ett fantastiskt och älskat djur som borde ha fått leva många år till och det är så tråkigt att vi aldrig fick träffa de två små ungarna som aldrig kom ut ur magen. 

Vi har iallafall sparat både Jordan och James efter henne. Tur!

På bilden är Galatea bara ca. fyra månader gammal önskar att det skulle kunna ha funnits bilder på henne som fyraåring i framtiden...

 

jennie

12 november 2009 20:25

sänder massor av styrkekrmar.känns som om det är det enda jag kan göra.Kram kram kram

 

Hanna

12 november 2009 21:05

Usch, vad tråkigt :( Men du försökte åtminstone vända det - mer kan man inte göra.

http://raggsocka.bloggagratis.se

 

Lotta

12 november 2009 21:44

NEEEEJ vad sorgligt !!! Var med bävan jag gick in på din blogg idag och möttes av detta besked om Galatea som jag hade hoppats att jag skulle slippa läsa :(
Men snälla du anklaga inte dig själv, du är en suverän marsvinsmatte, extremt noga och duktig med dina små grisar !!!!! Det är alltid lätt att vara efterklok och tänka att man kanske borde ha gjort si och inte så osv.
Att hålla på med djur innebär mycket glädje men även en hel del sorg. Uppfödning innebär också alltid extra risker...Men som jag ser det även extra mycket glädje !
Även om det inte känns så vissa gånger..

 

Sophie

12 november 2009 21:47

Jag är hemskt ledsen Gisela... :-( Fina Galatea! Men anklaga inte dig själv, vi är många som har råkat ut för det där toxicos-eländet och det är fruktansvärt och visst undrar man och tänker tillbaka på vad man hade kunnat göra annorlunda... När det är som värst får man försöka tänka på de bra stunderna med uppfödandet - nyfödda, pliriga och pigga små marsvinsbebisar, det mysiga hömumsandet och honflockar som fungerar perfekt.

Kram!

http://www.luneas.bloggagratis.se

 

Karin F

13 november 2009 09:16

Jättetråkigt... Sluta anklaga dig själv, det ÄR mycket svårt att häva en begynnande toxicos. Har bara lyckats ett par gånger. För det mesta går det käpprätt åt... fast man lärt sig upptäcka det vid minsta lilla ruggighet, eller ibland nästan innan de ens blivit ruggiga.

http://www.myosotis.se

 

Denise

14 november 2009 15:24

Är så ledsen för din skull Gisela :´( Beklagar verkligen! Och klandra inte dig själv! Du gjorde det bästa för Galatea! Även fast jag vet att man har svårt att tro det ibland.

Stor kram till er!

http://novastardust.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Om någon undrade hur det gick med kattungarna Tommy och Annika så gick det bra. Annika heter numera Selma och bor på landet med en husse och en matte som älskar henne och dyrkar henne som en katt förtjänar. Tommy... ja hoppsan det blev lite kärlek. H...

I torsdags morse födde Eulalia sina ungar. På morgonen hittade jag två stora präktiga chocolate magpieflickor en pyttig chocolate magpieflicka och en liten svag och ämlig de white pojke. Glad över de båda större flickorna och orolig över de båda mind...

I morse hade Tuvstarr fått sin kull. Tre stora bjässar till söner. En av dem ser ut att vara lilac magpie. Liten risk att han är magpie fox som mamma vi får se. De är underbara! Pigga stora rörliga och söta som socker.             ...

Det var ett halvår sen jag skrev här. Har ingen aning om varför det blivit så faktiskt. har inte saknat att skriva här tills nyligen. Mycket har hänt och jag antar att jag inte riktigt haft tiden.    Liten kort resumé. det kommer mera. * Tre ka...

Ibland händer saker man inte riktigt räknat med. Kortfattat en livräddningsaktion som utvecklades till kärlek. Tommy och Annika kom till mig för några veckor sedan. Annika har hittat ett nytt fantastiskt hem. Jag tycker två katter är lagom många men ...